Pågående markanvändning

Ingen med intresse för skog och natur har väl missat debatten om den fjällnära skogen och frågan om intrångsersättning vid ett nekat avverkningstillstånd? Centralt i den diskussionen är uttrycket ”pågående markanvändning”. Om sådan ”avsevärt försvåras” utgår ersättning. Anses det att markanvändning däremot ändras vid en planerad åtgärd behöver inte samhället betala något för intrånget. Formuleringar kring markanvändning dyker för första gången upp i lagstiftning i början av 1970-talet och är således inget nytt. Det är inte heller en problematik som bara är intressant för de några tusen fjällnära skogsägarna. Risken är stor för spridning av förändrade tolkningar av vilken markanvändning som pågår och kan komma att påverka skogsägare negativt i hela landet. Här följer en kort sammanfattning om bakgrunden till den fjällnära frågan och hur jag ser på innebörden i begreppet ”pågående markanvändning”.

2015 säger en domstol att Skogsstyrelsen inte tillämpat lagstiftningen på rätt sätt vid tillståndsprövning av föryngringsavverkning i fjällnära skogar. I domen fastslås att avverkningstillstånd ska nekas när ett område innehåller naturvärden av en viss kvalitét. Det lagrum som används i Skogsvårdslagen har ganska många år på nacken men har aldrig utnyttjats då Skogsstyrelsen ansett att det saknats medel till markägarersättningar. Medelsbrist som argument för att inte tillämpa lagen godkändes inte av domstolen.

Efter att domen vunnit laga kraft sprider sig en viss oro bland berörda myndigheter. En oro över att anslagen för naturskydd, i för stor utsträckning, kan komma att förbrukas i det fjällnära området. Till markägarersättningar för bevarande av skog som man hade hoppats på skulle bli kvar ändå utifrån certifieringsregler och köppolicys. Oron triggar kreativiteten inom de tre myndigheterna Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket och Kammarkollegiet och gamla uppfattningar om en reviderad markanvändningsklassning väcks till liv. Idéer om att pågående markanvändning inte är skogsbruk på en viss del av skogsmarken. Tankar om en sådan ordning har funnits under lång tid på naturvårdssidan, både bland myndigheter och ideella organisationer. Att idéerna dammas av nu, i samband med befarade kostnadsökningar för staten, är naturligtvis mycket graverande för de inblandade. Det visar på ett tydligt sätt att deras argument inte bygger på ett nytt juridiskt läge utan att ställningstagandet istället vilar på krassa ekonomiska bedömningar. Utifrån bl.a. Änokdomen borde SKS och kompani lärt sig att sådan argumentation inte är acceptabel inom juridik. Vill man ändra radikalt i praxis, med långtgående konsekvenser för enskilda, måste man ha mycket på fötterna. Har verkligen något hänt som dramatiskt förändrat rättsläget när det gäller markanvändningsbedömningar? Under alla år har skogsbruk betraktats som markanvändning när reservatsbildningar skett i det fjällnära området.

Var tog den generositet vägen som faktiskt finns omnämnd i förarbeten till gällande lagstiftning när definitionen ska tillämpas? Vad händer om glidningar som dessa börjar accepteras? Där staten i från fall till fall skulle kunna pröva om den skogliga aktiviteten varit tillräcklig över tid för att säga att markanvändningen varit pågående. Nivån för när intrångsersättning blir aktuell skulle kunna justeras allt eftersom, efter statens tycke och smak.

Tänk er att Persson och fastighetsgrannen Karlsson har var sin del i en skog som ingår i ett större skogsområde som bedöms som skyddsvärt. Bägge bli nekade avverkning. I Perssons skog finns bara 6 gamla stubbar per ha medan grannen Karlsson har 8 stubbar. Persson får ingen ersättning på grund av för låg skoglig aktivitet, Karlsson däremot bedöms att ha varit mer aktiv och ges full ersättning. Verkar det rimligt? Nej, i min värd är markanvändningen skogsbruk på all skog och skogsmark som inte ligger i reservat eller inom andra skyddade områden. Det är också så det resoneras i prop. 1990/91:3 som ligger till grund för paragraferna i SVL om fjällnära skog.

Som jag ser det feltolkar vissa ordet ”pågående”, medvetet eller inte. Min uppfattning är att det inte är tidsaspekten som ordet tar sikte på. Det är skiftet av markanvändning som är det centrala. Att det inte ska lämnas ersättning för någon annan markanvändning än den som råder. Den som tex. hävdar att den har planer på att anlägga tomter på sin skogsmark längre fram i tiden kan inte påräkna att få ersättning utifrån en sådan ny markanvändning.

/Anders Pettersson

Annonser

Konsten att stjäla skog

Ända sedan skog och skogsmark fick ett värde och blev enskild egendom har andra försökt skaffa sig inflytande och rådighet över tillgången. Över tid har aktörer och metoder skiftat. Ibland har det varit stora bolag, ibland staten och i modern tid även ideella organisationer som stått för hotet. Syftet har varierat men i grunden har det alltid funnits ekonomiska motiv. Markägarna på fjällkanten har varit särskilt utsatta. Under 1800-tal och tidigt 1900-tal genomfördes den s.k. avvittringen.
Avvittring var en process där det fastställdes gränser mellan statlig och enskild mark och som genomfördes i landets nordvästra delar dit den tidigare stadgade laga skifte reformen inte nått. I modern tid har det från vissa håll framkommit missnöje med hur avvittringen gick till. Blev många faktiskt lurade av staten? För inte alltför länge sedan skrevs några böcker på temat, bl.a. Svante Axelssons ”När staten stal marken”.

I samma veva som fastighetsbildningar skedde under 1800-talet dök det s.k. baggböleriet upp. För lite och ingenting avlurades en mängd nya och okunniga skogsägare både marker och skog av stora bolag. Under större delen av 1900-talet var det sedan ganska lugnt att vara svensk skogsägare. Konjunkturer kom och gick och samhället såg positivt på brukandet. Nya tider väntade dock i den senare delen av århundradet. En allt starkare ideell naturvård hade vuxit fram och krävde en anpassning av skogsbruket med en bättre naturvårdshänsyn, något som till stora delar var befogat. Staten började genom sina myndigheter implementera bestämmelser för en bättre hänsyn i lagar och förordningar. I de västliga skogarna ville man införa mer långtgående restriktioner. Här fanns sedan tidigare några geografiska gränser och till dessa kopplades nu även naturvårdsbestämmelser. Efter strider med ideell naturvård under 1980-talet hade staten själv, i egna utredningar, utmålat den fjällnära skogen som alldeles särskilt känslig och värdefull. Området beskrevs som en slags svensk regnskog med extra hög biologisk mångfald, något som naturligtvis var helt felaktigt. Stora andelar av de fjällnära skogarna avsattes också till i reservat.
Med tiden blir kraven från myndigheterna på markägarna allt större. Från att enbart ha handlat om hänsyn vid avverkning ifrågasattes nu i större utsträckning om viss skog skulle avverkas alls. Även bolagen, ”ättlingar” till de som en gång stod för baggböleriet, föll in i tänkandet om att inte avverka skogar med viss karaktär. De hade, efter en lång epok av intensivt brukande av egen skog, bedömt att det kan fanns fördelar med att teckna avtal med ideella naturvårdsintressenter. Säkerligen gjorde de bedömningen att deras återstående mängd skyddsvärda skogar nu låg på en hanterbar nivå och genom s.k. certifiering kunde man lova att man skulle spara en viss procent av den kvarvarande äldre skogen. Samtidigt förband man sig att inte köpa gammal skog från enskildas fastigheter. Förhoppningen var att sådana utfästelser skulle kunna utnyttjas i marknadsföringen. T.o.m. skogsägarrörelsen själv anpassade sig till viss del till denna köppolicy.

I slutet på 1990-talet introduceras också en miljöbalk med vilkens stöd en del radikala började ifrågasätta grundlagsskyddade rättigheter. Dessutom dök EU-direktiv upp som krävde inpassning i svensk lagstiftning.

Att vara skogsägare blir allt mer problematiskt och osäkert. Kommer jag överhuvudtaget kunna bruka den skog som mina förfäder sparat för framtida generationsskiften? Kommer myndigheterna hit och nekar mig avverkningstillstånd eller gör de bara en nyckelbiotop av skogen så att ingen vill köpa den? De kan ju också förbjuda mig att avverka med hänvisning till regler i artskyddsförordningen.
Eller räcker det bara med att virkesköpande bolag, statsägda eller ej, säger att man inte vill köpa gammal skog som min? En typ av skog som de under lång tid huggit bort på det egna innehavet och som faktiskt just av den orsaken gjort min skog extra sällsynt och skyddsvärd!

Idag är det svårt att inte känna bitterhet som skogsägare. Kontentan av alla varianter som nämnts ovan är att min avverkningsbara skog kan vara värdelös. För samhällets bästa eller för ett bolags ryktes bästa är det tydligen optimalt så. Att staten eller andra svartlistar eller ska vi säga rödlistar enskild egendom för att skaffa sig egna fördelar är i min värld en typ av stöld.
Om samhället spelat med öppna kort redan från början och erkänt att biologisk mångfald i huvudsak varit ett allmänintresse skulle situationen varit annorlunda idag. Då skulle Sverige haft en naturvårdsnivå som varit demokratiskt viktad och ekonomiskt anpassad till andra värden. Tyvärr blev lockelsen för våra politiker, oavsett partifärg, för stor med att vältra över en stor del av naturvårdskostnaderna på enskilda. Den osäkerhet, olust och ibland tragedi som detta skapat hos landets privata skogsägare är ytterst allvarlig. Vi får hoppas att nästa eventuella regering tar tag i detta elände.

/Anders Pettersson